"Lämna det bakomflutna framför dig"

Mitt år 2008 kan nog ha varit bland det jobbigaste år i mannaminne för mig. Idag, många tårar, sömnlösa nätter, själslig rensing, självinsikt, mkt grubbel osv, senare är jag glad att jag fortfarande står på mina ben. Skulle ljuga om jag sa att allt va på topp, inte än, men på väg dit. I år ska jag ta det stora steget å va den personen som jag aldrig vågat vara, men velat. Jag ska va den som faktiskt vågar säga; hej, jag behöver hjälp, kan du snälla bara hålla om mig?

Hade ett litet sammanbrott förra veckan, efter att varit sömnlös i drygt 1 å 1/2 dygn brast det för mig. Stackars Loppan som låg i min säng fick ta smällen. (eller värsta smällen fick han jag ringde 11 på morgonen å öste alla mina sårade känslor över, 2 ggr!) Efter mycket tvekande tidigt på morgonkvisten hör jag äntligen att hon e vaken; Loppan är du vaken? En sömndrucken röst svarar; ja, vad är det? Sen låg vi där till typ 11 på morgonen å bara pratade, å jag grät. Sen grät jag hela dagen, å nästan hela kvällen. När jag väl kom hem efter jobbet va jag så slut i kropp å själ så jag bara svimmade rakt ner i sängen. Inte så konstigt kanske, hade ändå varit vaken i 2 dygn.

Så vad är problemet?

1. Alla människor går att rädda, men, det är inte på mitt ansvar.

2. Om alla kan komma till mig med sina problem, varför kan inte jag våga be om hjälp med mina? Tro mig, ventilera, annars rinner det över.

3. Nånting med mig drar till sig förlorade själar som suger energi. Säg; nej, jag orkar inte idag. Nu får du lyssna på mig.

4. Om ngn sårat dig, varför inte säga det till den/dom, hur ska dom annars kunna be om ursäkt?

5. Åter igen, som jag nämnde i punkt 1, jag kan inte bära alla på mina axlar, vem ska då bära mig tillslut, det blir en tung börda.

6. När jag är ledsen, blir jag sjukt självdestruktiv. Förutom allt annat runtomkring så förstör tom jag mig själv.

7. Varför gör jag allt det här mot mig själv då? Jo, min största rädsla är att folk ska glömma mig, men ska jag behöva sälja min egen själ för att bli ihågkommen som tjejen som man lätt kunde be om vad som helst? Så behandlar man en "springpojke" inte längre mig.

8. Tvångstankar. Har utvecklat ett sjukt kontrollbehov av saker i min omgivning. Allt ska ligga rakt, stå i färgording, va kliniskt rent osv. Varför inte, jo men det är enda biten i mitt liv som jag kan kontrollera.

Nu har jag kommit fram till allt det här, bara den största biten kvar. Att göra nåt åt allt. Kommer bli sjukt jobbigt att behöva säga nej, när alla är van att man bara säger ja, eller helt enkelt bara sitter där å tar. Men det är som dom säger; första gången är alltid jobbigast, sen blir det lättare.

Idag hade jag mitt första "möte" för att berätta hur ledsen å sårad personen gjort mig. Vad hände? Han bad ärligt om ursäkt å vi kramades. Kändes hur bra som helst efteråt. (Personen ifråga är även han som fick ta emot mina 2 samtal den morgonen ;) )

Nu önskar jag bara att jag fick lite av mina närmaste kvaliteér.

Från Loppan skulle jag vilja ha lite självförtroende. Från Mia känslan att bara kunna rycka på axlarna å tänka: det är inte hela världen att en strumpa ligger på golvet. Från min bror Gustav, lite av hans utstrålning. Från Mamma, orken och tillslut från min Pappa, lite jävla anamma!

Det som stärker mig mest i allt det här, är att jag står fortf upp.

Så till mig själv: Gott nytt 2009 och ett stabilare liv.

Nu är det dax för sängen, hoppas jag. Har återigen varit vaken i snart 2 dygn.

Sov gott alla där ute.