tisdag 10 maj 2011

2 år senare.

Nu är det då lite mer än 2 år sen jag packade mig själv in i en bil med lillebror och åkte till Oslo, för att va där över en sommar och komma bort lite grann, både från mig själv och mkt annat. Jag va skeptiskt och nervös inför detta lilla "sommarjobb", men ändå hoppfull.
Sommaren gick, och jag stortrivdes faktiskt i denna lilla storstad. Både med mitt jobb, allt nytt folk jag lärt känna och det lilla kollektiv jag bodde i. Gick från att älska ensamhet till att stortrivas med att bo kollektivt!
Dock bröts kollektivet, och jag fick abrubt flytta gatan över till ett annat kollektiv, delat med både okända, ökända och kända människor.
Någon månad senare fick jag och lillebror en egen lägenhet tillsammans att dela. Där lärde jag mig för första gången att sätta ner foten och säga ifrån för att inte bli överkörd eller lurad mer. Den blåögda naiviteten försvann. En läxa jag fortfarande har kvar och som har gett mig stort utbyte sen dess. Tänk om jag lärt mig den läxan tidigare.
Efter en stund ökades syskonboendet med arbetskamrat och svägerska. Blev trångt, men vi trivdes alla sammen.
En stund senare fick jag en oväntad kalldusch och blev av med mitt jobb på grunden; du är jätte duktig, alla gillar dig i teamet, MEN, vi kan inte ha ett syskonpar på samma ställe. Och senioritet vinner alltid, bror hade vart där längre, så jag fick gå. Arbetslös i Oslo, dyrt som fasen. Och jag har aldrig eg. vart utan arbete. Stor törn på självförtroendet. Va millimeter. från att kasta in handduken,och flytta hem igen. Men vad skulle jag göra hemma då? Återgå till det livet som gjort mig trasig? Så pass stark kände jag mig ändå inte att jag skulle kunna undvika gamla vanor.

Så en dag går jag å lillebror på stan förbi en känd restaurang med gott rykte, å han säger: här skulle du sökt jobb. Du skulle passa perfekt här. Jag tittade in genom rutan och såg vita dukar, perfekt dukning och en restaurang som ej tollererar okunnig personal. Nja, kanske inte för mig.
Men en kväll hemma, med tanken; vad har jag å förlora? Egentligen? Skickade in ett ngt förfinat CV. Dagen efter ringde dom och ville jag skulle komma in.
Nu har jag arbetat där i över 1 år. Älskar varje dag att komma på jobb. Och det här jobbet har även gett mig möjlighet att utvecklas inom det yrket jag älskar. Så idag studerar jag till sommelier, och har helt plötsligt fått nyanställning med ansvar.
Varje natt jag ska sova är jag så ivrig att vakna för att se vad nästa dag har att ge mig. Det självförtroende och den inre styrka jag fått idag, är en stor glädje för mig. Skulle jag få träffa mig själv som jag var för 2 år sedan, skulle jag inte ens känna igen den personen. Och saknar inte henne heller.

Summa sumarum, från trasig til mer än komplett.

Missförstå mig rätt, jag saknar inte mig själv i Ösd. Däremot saknar jag vänner och familj. Att vara utan dom är som att lägga ett 1500-bitars pussel, äntligen bli färdig, OCH så saknas ena hörnet.

måndag 9 maj 2011

Snart så...

kommer en ny updatering om mitt liv. Har inte glömt å skriva, bara haft så mycket nytt å spännande som hänt senaste halvåret att ja inte haft varken tid, eller vetat hur ja ska få ner allt i skrivna ord.